Att ha vuxit upp hemma hos kompisar

Rebecka, Martina som jag har känt i 9år tror jag

Söndag gänget, Gud så härligt! Gårdagen spenderades ute i Älvsjö med mina tjejkompisar som jag har känt sedan sista året i högstaidet. I och med att jag började handbollsgymnasium uppe i Stockholm (tog ca 1h enkel väg hemifrån Gnesta) så bodde jag mer eller minde hos olika kompisar genom hela min gymnasietid. Jag har haft stående resväskor hemma hos dessa två tjejerna och egentligen alla i mitt handbollslag haha. Alla vi tjejer var så nära och hängde ihop hela tiden, så våra föräldrar blev per automatik vänner också. Vi blev tillslut som en enda stor familj som åkte Sverige runt för att spela matcher och vara på läger. Och igår pratade vi om att ha reuniun med våra föräldrar också, jag tror faktiskt att de skulle bli gladast av alla eftersom att de inte ses via oss längre<3 Dem var så fina som lät mig bo hos dem, och jag vill också bli sån som förälder när jag får barn. Ställa upp för barnens kompisar. Så jäkla fin grej ju.

Även fast dessa två (och de andra fem tjejerna som var med igår) har rest jorden runt, fastän vi bor på olika ställen i Sverige, och fastän vi är superdåliga på att ringa varandra – så är allt prick som vanligt när vi ses. Dessa tjejerna vet mer än om mig än vad de flesta andra gör som jag känner idag. Vi har varit med varandra från första pojkvännen, första break upet, första otrohetsdramat, första hjärtekrossen, första rymmen hemifrån, första resan utan föräldrar, första fyllan och när allt har varit osäkert hemma. Dom har verkligen sett mig gått i tusen delar till att resa mig upp igen, och det värderar jag superhögt. Vänner har varit superviktigt för mig genom livet just för att jag har valt att inte vara hemma så mycket. Och dessa tjejerna satte verkligen ribban för vad en riktig kompis är. Jag jämför fortfarande alla mina nya vänskaper med hur dem har tagit hand om mig. Det är fint! Att mina tonårsvänner skulle vara dem som visade vad riktig vänskap faktiskt är. Annars brukar det ju vara tvärtom i tonåren. Att man blir sviken av människor man trodde var ens kompisar. Men oavsett vad jag gick igenom på den tiden så var dessa tjejerna min stabila punkt.

Efter ett par timmar när vi hade pratat ikapp, flamsat och skojat så hoppade jag in i en taxi till P, och sen åt vi middag hos Carro och Andreas. Vilken panglördag! Den bästa på länge!

Martina, jag och Rebecka. Känner ni igen oss? Det här måste ha varit sista året i högstadiet. Hur gammal är man då? 15? 16?

Martina, Rebecka, Sara, jag, Sara, Lorin och Melissa (som är den enda av oss som fortfarande spelar handboll och bor nere i Lund nu)

Hela tjejgänget i Åhus som varje år har en handbollsturnering i sand. Vi vann B-finalen tror jag haha!

Martina, Johanna, jag och Lorin 

Hur ofta hade man inte photosessions som dessa när man hängde?! Vi hade det jämt haha. I och med att jag bloggade då också så var jag alltid ansvarig för att bilderna kom upp på Facebook, så att tjejerna kunde spara ner de dem och ha som profilbild etc 🙂