Hallå allihopa! Jag är inte död, inte ens nära att vara död faktiskt. Utan  jag lever som aldrig förr! Utan några som helst hämningar eller begränsningar. Jag är spontan och impulsiv varje dag, och jag tillåter mig själv att vara det. I våras slog det mig ganska hårt att jag är en person som varje år arbetar i olika cykler. Under de varma och få sommarveckorna vi har i vårt avlånga land… Så vill jag njuta. Ägna mig åt så lite arbete som möjligt. Då är det framgång i mina ögon.

Under sommaren fyller på kroppens egna kontot med energi, livslust och nya perspektiv. Jag umgås med vänner, familj och skapar minnen. Och jag går all in i det.

Under hösten däremot, blir jag som utbytt. Jag blir faktiskt precis raka motsatsen. Jag vänder på alla mina värderingar, och går all in i min yrkesroll. Jag börjar fylla schemat med affärsluncher, sitter i timmar och skapar content, testar nya sätt att redigera bilder, expanderar bolaget osv osv i all oändlighet.

MEN då ger jag också upp allt annat. Jag träffar knappt vänner, skapar egentligen inga nya minnen och jag tömmer hela mitt energikonto. Jag går all in i det med andra ord. Och där och då ser jag många arbetstimmar och en tjockare plånbok som framgång.

Efter nyåret går jag in i en tredje fas. Då är jag utmattad, trött och ångestfylld. Jag ifrågasätter mitt liv och vad jag har gjort de senaste månaderna. Och när våren kommer tvingar jag mig själv att enbart gå ner i varv. Stressa ner. Försöka hitta någon form utav balans. Då går jag all in i det. Sedan kommer sommarveckorna, de varma solstrålarna och jag hamnar där jag är exakt just nu. Jag har äntligen hittat det totala lugnet och friheten. Och jag uppskattar andra sidor utav mitt arbete än de jag är passionerad i under hösten.

De här fyra cyklerna/maniska perioderna/mitt allt-eller-inget-tänk (eller det är inget tänk utan faller sig helt naturligt), ja kalla det vad man vill – har jag under hela mitt liv försökt att trycka bort. Arbeta bort. För att aldrig ha balans innebär ju att det blir på  bekostnad av ett konstant dåligt samvete. För jag missar ju alltid något. När jag arbetar mycket missar jag LIVET, lyckan och kvalitétstiden med alla jag älskar. Och när jag arbetar mindre får jag dåligt samvete över att omsättningen i mitt bolag går ner och att andra influencers gör mer. Ni hajjar.

Men något som jag har kommit till insikt i den här sommaren, tillskillnad ifrån alla andra somrar, är att MÅSTE jag verkligen arbeta bort den här sidan utav mig själv? Vad grundar sig ångesten i att inte arbeta mycket (=andras åsikter)? Varför jämför jag mig med andra (=andras åsikter)? Tänk om jag bara embracar den här sidan utav mig själv, utan att lägga någon värdering i det?

Jag är ju sån här. Jag kommer nog för alltid vara en periodisk fastare utav själva LIVET. Ibland lever jag mer, ibland mindre. Men mitt arbete är fritt, och det är därför jag älskar det. Och jag har kommit dit jag är idag, för att jag tillåter mig att vara fri i min kreativitet. Ingenting jag gör är någonsin krystat, utan jag skapar enbart på lust. Om det då innebär att jag i perioder inte lägger upp någonting på Instagram och att jag ibland inte lägger upp någonting på bloggen – må så vara. Men det jag väl väljer att lägga upp har jag gjort 100% by heart.

Jag är också trött på att just yrket som influencer ska jämföras av omvärlden hela tiden. Vilken influencer som skapar mest, minst, kreativast, mest nytänkande, på flest kanaler osv osv i all oändlighet. För den pressen eller den ifrågasättande grundinställningen har man inte mot andra kreativa yrken. För att KUNNA vara kreativ så måste man (i mitt tycke) få ge sig själv friheten att vara helt oberoende utav hur, vad och när andra skapar.

Alltså: Du säger inte till en konstnär att hennes senaste tavla var supervälgjord och vacker, men avslutar med frågan hur hon tänker om att en annan konstnär har skapat tio andra tavlor under tiden? Och varför hon inte har skapat fler? Så länge hon inte har flera års uppehåll så tänker du aldrig ens tanken. Utan förstår att hon emellan alla tavlor skapar och testar, vrider och vänder. För man förstår att hon gör sin grej, oberoende av hur, vad och när andra skapar. Sedan konsumerar vi kanske influencers content och konstnärers tavlor på olika sätt och i olika mängd. Men ni förstår tankebanan?

Jag vet att ni stöttar mig i allt jag gör, men jag förstår också om det är svårt att se den kreativa processen bakom. Eftersom att ni inte får se den biten, för det är omöjligt för mig eller någon annan att visa den. Men för mig, som på riktigt och by heart, har en flummig konstnärssjäl, så vore det ändå magiskt om fler såg hantverket före kvantiteten. Att det inte är fult att låta saker ta tid. Eller så önskade jag att ni ser så på MITT skapande i alla fall. För på så sätt ger ni också mig chansen att få vara fri. Fri i mina tankar, mitt sätt att producera och friheten i att få göra det på mitt sätt. Utan känslan av att jämföras med någon annan. För mitt, liksom alla andra influencers content, ska inte  vara som någon annans. Men det är lätt att hamna där i ett skede där man slutar ompröva sina idéer och att testa nya saker – för att det istället är kvantiteten som förväntas utav en.