Att ta sig igenom en enorm sorg, tillsammans.

Herregud vad vi har krigat sedan vi träffades. Ibland har det känts som att det aldrig har tagit slut. Det första halvåret som par tvingades P gå igenom att se sin pappa tyna bort. Och samma år höll vi stenhårt i varandras händer när säckpiporna spelade för honom i kyrkan.

Ingen vet hur man ska hantera en sån situation. Speciellt inte när man lever ihop med någon man precis har träffat. Varken han eller jag visste. Och ingen vi kände kunde ge oss tips och råd. Så som det annars brukar vara i början av en relation…

… Att man är ett nyförälskat kärlekspar, som bollar varandras svagheter med sina vänner över ett glas vin. För samma dag som cancerbeskedet kom, så slutade vi att fokusera på oss två. Det var helt irrelevant i stunden. Min viktigaste uppgift blev att ställa upp för honom. Få honom att glömma bort, men också minnas. Vi blev varandras bästavänner tidigt, för vi hade inget annat val. Och vi växte ihop och blev ett.

Där och då blossade så mycket känslor upp inom mig. Känslor jag hade tryckt undan i egentligen hela mitt liv. Relationen till min egen pappa. Jag tvingades bli påmind, även fast jag inte ville. Och vi tog upp kontakten igen. Jag hoppade så innerligt att det skulle vara annorlunda den här gången, men det blev det inte. För ganska snabbt blev jag besviken på nytt, och plötsligt var min pappa också försvunnen ur våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma ett av de sista besöken på sjukhuset hos min svärfar. Då när alla visste att tiden var knapp. För mig hade han ju blivit den enda manliga förebilden jag någonsin haft. När han vinkade fram mig bredvid sin sjukhussäng, tog han min hand, pussade på den och sa att jag inte skulle se tillbaka på mitt liv som en dotter utan en pappa… För jag hade ju fått en, även om det bara var för ett år. Jag hade ju fått uppleva vår tid ihop. Och med honom som pappa. Jag nickade och grät.

Samtidigt som jag stod i bakgrunden och försökte vara en stöttepelare för P, så kände jag dåligt samvete över sorgen jag själv kände. För den var så stark. Jag hade ju äntligen fått den där pappan jag alltid drömt om. Som kramade mig länge länge, alltid pussade mig på pannan och brydde sig om mina framtidsplaner. Och plötsligt togs han också ifrån mig. Det kändes så orättvist. Tanken på att ingen av mig eller P skulle ha en pappa som grät av stolthet på vårat bröllop. Vi var inte värda det.

Men P förstod mig och mina känslor, det har han alltid gjort. Även om vi har sörjt olika mycket, och på olika sätt, så listade vi snabbt ut hur den andra ville ha det. Hur man på bästa sätt skulle ställa upp för den andra, utan att man behövde be varandra om hjälp.

Och jag vet att han hade varit stolt, min svärfar. Och pappan till mannen i mitt liv. Han hade berömt oss för hur vi har tagit hand om varandra sen dess. Och hur vi har förvaltat våra företag och uppnått vår gemensamma dröm, huset.

När jag tänker på P börjar jag nästan alltid gråta. Det gör ont fysiskt i hela min kropp av kärlek. Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

Han är den enda trygga punkten jag någonsin har haft, och såhär i efterhand, snart 4år senare, så ryser jag över hela armarna utav tanken på allt vi har hunnit med. Han är min bästa bästa vän, och oavsett vad framtiden spår, så hoppas jag så innerligt att han förblir det för resten utav mitt liv.

24 kommentarer

  1. Ellinor. Det är inte ofta jag kommenterar, kanske har det aldrig hänt. Men den här texten gick verkligen rakt in i hjärtat. Du är så fantastiskt duktig på att uttrycka dig. Sätta ord på alla de känslor som stormar inombords.
    En dag hoppas jag att jag hittar lika stark och genuin kärlek som din och P:s. Det är verkligen den typ av kärlek man önskar att sina nära och kära någon gång får uppleva. Det är det som gör väntan värd.
    Ta hand om dig!

    1. Ellinor Löfgren

      Vad fin kommentar <3333 Tack snälla du. Åååå. Ja visst är det så<3

  2. Guuuud Ellinor, magiskt ❤❤❤👏❤❤❤

    1. Ellinor Löfgren

      Tack<3

  3. Oj vad fint skrivet. Jag känner så igen domdär kärlekskänslorna för min kille. Det är så starkt att det knapt går att beskriva. Du beskriver det så fint❤️

    1. Ellinor Löfgren

      Ååå <3 Det är ju det härligaste i hela världen<3 Men inget man någonsin ska ta för givet<3

  4. jag kommenterar aldrig men jag var tvungen nu! så himla fantastiskt skrivet. gick rakt in i hjärtat. <3

    1. Ellinor Löfgren

      Tack snälla snälla du<3

  5. Så fint skrivet!! Och att du lyckas sätta ord på allt så bra. Fick rysningar. Kanske beror det på att jag kan känna igen mig i dom känslorna själv för min pojkvän <3

    1. Ellinor Löfgren

      Men goooding<3333 Man känner sig så löjlig ibland när man sitter där helt rörd av tanken på honom. Men det är ju faktiskt väldigt väldigt fint.

  6. Åh började gråta i lunchrummet på jobbet haha. Är så ledsen för din och er skull, för vad ni fått gå igenom. <3
    Känner igen mig så i känslorna för min kille. Har haft det lite svajigt senaste året och det var på väg att ta slut i somras efter 7 år ihop men nu känns det äntligen bättre igen. Och jag hoppas att det förblir vi, för jag kan inte tänka mig något annat. Det gör som du säger fysiskt ont i mig av kärlek. Kram till dig <3

    1. Ellinor Löfgren

      Men gud haha <3 fina <33 det är ju verkligen min killes sorg primärt, SÅKLART, det är ju hans pappa. Men trots det var det här något av det jobbigaste jag har gått igenom också.

      Skönt att det har rett ut sig. Relationer är ju så otroligt komplexa! Jag personligen är sugen på att gå i parterapi i förebyggande syfte? Det kanske är något? Även om det krisigaste är över? Många kompisar som varmt rekommenderar det.

      Jag hoppas verkligen att det får vara ni föralltid! <3 KRAM

  7. Jag kommenterar extremt sällan blogginlägg. Men nu var jag tvungen. Din text gick verkligen rakt in i hjärtat och du skriver på ett sätt som är obeskrivligt. Jäklar vad bra detta var! Fortsätt gärna skriva om kärlek på detta sättet. Grym är du!!

    1. Ellinor Löfgren

      Åååå blir så glad över att du då valde att kommentera på min lilla bloggy <33 Tack snälla du för superfina ord. Åh. Du är grym.

  8. Wow Ellinor. Den här texten gick rakt in i hjärtat. Tårarna bara rinner. Vad fint av dig att dela med dig av detta <3

    1. Ellinor Löfgren

      <333 fina fina du. Jag delar gärna om texterna ”kommer till mig”. Hahaha vad töntigt det lät. Men skriver bara på feeling<3 Lämnar dock väldigt många opublicerade. Vilket jag tänkte göra med denna texten också. Men P gillade den så då la jag upp. Så det ska jag absolut ta till mig utav <3

  9. Fantastiskt skrivet, berör verkligen. Inte minst eftersom mitt eget barn kämpar mot samma sjukdom. Men som 3-åring är det för tidigt att lämna så jag är säker på att han kommer överleva. Kram!

    1. Ellinor Löfgren

      Herregud <3 vet inte vad jag ska skriva. Mer än att du har helt jävla rätt inställning. Tänk att ha dig som mamma!!<3 Alla lyckoönskningar i hela vida världen. KRAM

  10. Wow! Vilken fin text av dig Ellinor. Du fick mig i tårar. Kram <3

    1. Ellinor Löfgren

      Tack snälla du<3

  11. Jag kommenterar väldigt väldigt sällan, men jag var tvungen att dela med mig… herregud vilka rysningar jag fick när jag läste detta! Du är så duktig på att uttrycka dig och din text berörde verkligen.
    Kram!

  12. Så så så fint och så så så sorgligt på samma gång. Du kan uttrycka dig med ord, verkligen! Det berörde. Brukar aldrig kommentera i bloggen annars men nu ville jag pga så så så fint (återigen). Njut av sista etappen av resan! <3

  13. Sanna Olsson

    Herregud så fint skrivet Ellinor!! Kändes verkligen att det kom från hjärtat <3

  14. Men wow vad fint. Vet inte vad jag kan säga mer. Läste allt med gråten i halsen. Fina fina du!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *