En natt på hotellet Blique By Nobis – ritat av Gert Wingårdh

Halluuu minna gömmor! Gissa vart jag är nu? The best place on earth! Nämligen Skåne! Igår bodde vi (äntligen) på Blique By Nobis, ett nytt hotell vid Vanadisplan (mitt emellan Norra Tornen och Odenplan) i Stockholm. Det öppnade förra året och jag har verkligen velat bo där sen dess – och nu var det äntligen dags!


För några år sedan så började jag kolla på programmet Husdrömmar, där en av programledarna är en arkitekt som heter Gert Wingårdh. Jag äääälskar hans smak, och det var faktiskt han som ritade det här hotellet. Själva byggnaden är dock ritad utav den väldigt kända svenska arkitekten Sigurd Lewerentz.

Jag skulle inte säga att det här är ett ”myshotell” egentligen, då skulle Miss Clara (också en del utav samma hotellkoncern samt ritat utav Gert W) är bättre lämpat!


Däremot är det ett perfekt hotell om man är i Stockholm på jobb, för det hänger runt coola människor överallt och ostörda jobbytor finns det gott om. Du kan ju faktiskt hyra en ”lägenhet” och bo här också.


Väska Bottega | Tröja H&M | Smycken Safira + Jane & Sophie 

Men!!! Alla som bor eller besöker Stockholm borde ABSOLUT spana in deras rooftop bar eller restaurang. Tyvärr var restaurangen stängd på just måndagar (såklart!) men jag har hört att maten där är 10/10 poäng. Och vyn är i 360grader. Amazing!!!

Dessutom har dom en innergård som är så så sååå fin som man välkomnas utav vid entren till hotellet. Ni kommer absolut hitta mig här när de första varma solstrålarna kommer i vår. PERFEKTA AW STÄLLET trust me!!!

Äj det var så himla snyggt allting verkligen. Inte bara all inredning, utan framförallt färgsättningen, alla detaljval och den perfekta blandningen utav material. Betong, trä + skinn. Herregud nyp mig i armen.

Väl värt ett besök alltså! Både för att se själva hotellet, men också för att sitta ner och jobba eller ta en AW. Är detta Stockholms up coming ställe att hänga på? Time will tell! Men jag hoppas det! Mer vackra hotell åt folket!!!

Obs ej samarbete.

 

Jag tiger… Ett ärligt inlägg om barnfrågan och min personlighet

Så länge jag kan minnas har jag varit en person som ÖSER ur exakt varenda liten åsikt och tanke jag har därinne. Under en konversation med en kompis, så kan jag ösa ur mig så många drömmar och tankar om livet – att jag nästan slår knut på mig själv. Sakerna jag berättar behöver absolut inte ha en röd tråd, och jag framstår förmodligen som helt ambivalent och tvetydig många gånger. Det är nog helt enkelt för att jag själv inte har bestämt mig för vad jag tycker i frågan, så jag liksom resonerar mig fram på plats. Andra kanske inte spottar ur sig sånt direkt, utan klurar hemma på kammarn innan dom berättar högt vad dom har kommit fram till. Men sån är alltså inte jag.

För ena sekunden berättar jag att jag vill utveckla mina sociala medier, nästa vill jag trappa ner. Jag hör ju själv hur det låter? Jag låter ju fullständigt knäpp. Men det är ju för att jag själv inte har hittat rätt än, alltså i vilka delar jag ska utveckla och trappa ner. Ni hajjar. Det behöver inte handla om diskussioner kring jobb och livet som jag är ärlig med vad jag tänker. Det kan också vara så banala saker som att någon frågar mig om min åsikt kring deras val av tapet, skor eller dejt. Då klurar jag inte hemma på kammarn hur jag ska formulera mig på bästa sätt. Jag säger bara rakt ut vad jag tänker. För även om vi inte tycker likadant, så betyder inte det i min värld att någon av oss tycker rätt eller fel. Vi har ju bara skilda åsikter, och det är helt okej.

Det här är ju såklart ett personlighetsdrag som är väldigt tvådelat, för antingen så tycker man att det är jobbigt, eller så älskar man att jag är så transparent och ärlig. Men det är tyvärr inget jag kan göra något åt, jag bara är sån.

Det jag vill komma till, och som är så himla märkligt, är att i situationer jag tycker är riktigt riktigt jobbiga – så säger jag _ingenting_ alls. Jag tiger. Tillexempel: på min och P’s första dejt berättade jag att jag vill ha barn, hur många, hur dem ska växa upp och vad jag behöver göra i livet för att kunna ge dem det. Något alla kanske inte skulle häva ur sig första gången dom går på dejt med någon som 20 åring (hahaha alltså vem är jag?).

Men sen, när det väl kom till kritan några månader senare, och jag skulle fråga P när han PÅ RIKTIGT kunde tänka sig att försöka skaffa barn, så dröjde det flera veckor för mig att fråga det rakt ut. Eller ja, rakt ut och rakt ut, jag lindade in både meningar, ord och hela min kropp i de allra märkligaste ställningar för att jag verkligen inte tordes säga det RAKT UT. Vilket jag ju, i vanliga fall, gör utan att ens blinka. Fråga eller säga saker rakt ut alltså.

För TÄNK OM han hade sagt något helt annat än vad jag ville? Att han kanske hade ångrat sig och inte ville alls..? Det var för läskigt att fråga, så jag teg hellre. För det här med barn är ju egentligen inget man bara kastar ur sig i förbifarten på en första dejt… Det är ju faktiskt det största man kan dela i en relation, som kräver vilja, planering och framförallt en gemensam syn på. Och skiljer den sig åt… Så kan det ju faktiskt sluta hur som helst.

Nu tyckte vi ju lyckligtvis samma, och han skrattade rakt ut när jag tillslut viskade fram frågan (när jag stod i ett annat rum och med en kudde framför ansiktet).

Nu handlar inte det här inlägget om min och P’s syn på barnfrågan. Utan hur jag reagerar totalt RAKA MOTSATSEN till hur vanliga Ellinor skulle göra. Hur jag i en jobbig situation sluter mig som en livrädd snäcka, som aldrig vill se solljus igen. Oavsett om det är barnfrågan, att säga till en vän på skarpen eller berätta att jag är besviken på någon. Näääj, då tiger mitt inre – oavsett om jag vill eller ej. Det är för jobbigt att säga rakt ut.

Det jag vill komma till är att, varför det ekar tomt härinne är för att jag INTE KAN skriva. Fingrarna trippar inte mellan varenda bokstav på tagentbordet som dom annars gör. Tvärtom, dom ligger som förlamade korvar över laptopen.

Den senaste månaden har jag påbörjat säkert 40 inlägg hit, men jag kan inte skriva om mitt senaste DIY-projekt, min helg i bilder eller min Afrika-resa, för det tar stopp. Tankarna är på annat, och då känns det oärligt att låtsas som ingenting. Så då tiger jag även fast jag inte vill. Och helt ärligt så vet inte varför jag är sån just nu… Det är så himla konstigt.

För så fort jag försöker reda klarhet i varför jag mår såhär just nu, så får jag migrän och måste sova. Jag vet varken vart jag vill, eller hur jag ska formulera vad jag känner. Och därför kan jag inte skriva. Det är som en inre mental spärr, som jag kan inte vet hur jag släpper på.

Nu vet ni. Och ni behöver inte ge mig tid. Jag själv har försökt GE MIG SJÄLV TID, men jag blir inte vettigare för det. Så jag kräver varken tålamod eller förståelse ifrån er, för jag vet inte när jag kommer att kunna leverera igen. 

 

Har jag hittat en lösning på min livskris? + helgens planer


Hej mina fina fina underbara raringar. Jag ber verkligen om ursäkt för att jag är som jag är för tillfället. Mitt mående har inte släppt än, och jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Mer än att lyssna på kroppen såklart, den strategin brukar fungera. Idag är dock första dagen på länge som jag har ett sug efter jobbet, och att skriva. Men jag har några alternativ som mitt mående kan bero på, och det är följande:

1. Jag har haft en jävligt tuff höst, som tar sig i uttryck nu. Pga jag sover ju mest hela tiden.
2. Mina malariatabletter. Tydligen är en vanlig biverkning nedstämdhet och trötthet?
3. Jag har tagit ut min p-stav.
4. Jag har haft mens. 
5. Jag har gått och blivit deprimerad? Men jag känner mig inte alls deppig? Bara nollställd.
6. Brist på någon vitamin.
7. Livskris.


I veckan besökte jag i alla fall det nyöppnade Wienercaféet på Bibloteksgatan – och herrejisses vad fint det har blivit! Jag hade ett möte med älskade Rakel Hat (fd mäklare, som numera har mitt drömjobb + har byggt sitt egna hus). Och hon hjälpte mig förhoppningsvis med mitt dilemma jag står inför nu. Det vill säga: vad jag ska arbeta med när jag blir vuxen? Haha.

Efter det åkte jag till Punk Royal med mina äldsta tjejkompisar vilket var sååå sååå kul! Och jag har precis redigerat alla bilder. Man får ju egentligen inte fota där – men jag lyckades få till några bilder ändå som jag tänkte kunde vara kul att visa? Nu ska jag in till stan på ett möte med Lexington, sen handla inför helgen, därefter försöka hinna med att blogga om Punk Royal och slutligen så kommer bästis Carro, Andreas och lille Walter på besök över helgen.

Hoppas ni inte är lika förvirrade i livet som jag är. LOVE U OÄNDLIGT! Puss på er.

 

Jag har blivit någon annan…

Resan till Afrika har verkligen gjort mig gott. Det var på tiden att jag tog semester, blev fri från internet och fick tid till att reflektera och analysera. En paus ifrån livet i en tågvagn som annars bara tuffar på helt enkelt…

Tack vare att jag läste mycket böcker på semestern, så började jag såklart att analysera och reflektera över mig själv som människa också. Och saker inuti mig kom fram som jag kanske inte har haft tid att tänka på den här hektiska hösten. Jag har känt mig rätt förvirrad i vem jag är, vem jag har varit, vart jag är och vart jag vill. Vilken av alla drömmar jag ska/borde lyssna på, och vilken framtid jag ska välja.

Jag vet inte vart jag kommer att hamna i min karriär eller i mitt liv. Vilket känns märkligt, för jag har så länge jag kan minnas haft en extremt tydlig väg mot ett väldigt tydligt mål. Men så är det inte längre, och jag tvekar helt plötsligt på saker som jag alltid har drivits av, eller tyckt varit kul innan. Vilket är en väldigt märklig känsla.

Även fast den här hösten tog hårt på mig och allt i min närhet, så har det i efterhand lärt mig väldigt mycket om mig själv som person, min karriär och framförallt hur jag inte vill leva. En sak jag i alla fall kan konstatera, och som känns väldigt tydligt i min kropp är att någonting inuti mig håller på att förändras. Vad det landar i har jag ingen aning om.

 

Träna för min hjärna – ADHD’s naturliga medicin


Bikini Melonproo | Solglasögon Rayban  

Godmörra gänget! Är ni vakna än? Hehe ni ba ”eeeeh ja klockan är 11”. Jag studsade faktiskt upp innan mitt alarm imorse, ljuset i Sverige är ju helt magiskt vackert just nu?! Sedan träffade jag min granne, och tog en långprommis/joggingtur (även kallat mysjogg) med podd i öronen och Bruno i kopplet.


Och när jag kom hem så åt jag frukost och körde snabbt igenom några benövningar med mina gummiband. Jag har lovat mig själv att försöka träna upp benen lite inför skidresan till Åre i vår, då de senaste säsongerna i Alperna helt ärligt inte har varit så rolig skidåkning… Just för att jag har varit för svag… Vilket inte alls känns kul.


Jag hann plöja igenom ett par böcker i Afrika, bland annat ”Fördel ADHD, var på skalan ligger du?” skriven utav Anders Hansen. Jag rekommenderar verkligen ALLA som själva har diagnosen/föräldrar/lärare att läsa den. Då hela boken handlar väldigt lite om miljö, utan mer om vad som är den faktiska skillnaden i HJÄRNAN på någon som har ADHD vs inte. Det har forskats väldigt mycket, och skillnaderna är i många fall enorma.


Jag har verkligen lärt mig såå mycket om mig själv, hur mina dopaminnivåer fungerar och hur jag ska göra för att förstärka mina positiva egenskaper. Men också hur jag ska hantera mina mer negativa… Samt att inga utav dem är ”hitt-på”. Vilket jag ofta intalar mig själv, att jag bara måste ”rycka upp mig”, vilket ju faktiskt inte alltid är möjligt. Jag HAR tex bla uppenbara koncentrationssvårigheter och problem med min impulsivitet och för dem äter jag medicin dagligen. Men i kapitlet som handlade om träning hajade jag till extra mycket. 


Jag har ju tränat extremt mycket tidigare i mitt liv, men de senaste åren egentligen inte alls. Visst, några pass hit och dit, men varken regelbundet eller ens varje halvår emellanåt. MEN att träna hårt i 15-30min varje dag under en längre period, skall ha samma effekt på hjärnan som 50 utav mina ADHD-tabletter. Det ska sänka alla mina negativa egenskaper (som tex koncentrationssvårigheter/impulsivitet/humörsvängningar) och förstärka mina positiva egenskaper (hyperfokusering, kreativitet, nyfikenhet). Vilken för min del, skulle förbättra min livskvalitét avsevärt.

Och jag tror faktiskt på det här. För mellan åk 9- åk 3 i gymnasiet så tränade jag som en jävla galning, och då minskade mina problem. När jag slutade på handbollen så ökade dem. Och jag märker stor skillnad bara efter ett pass paddel numera. Så jag ska VERKLIGEN, för min HJÄRNAS skull, försöka att röra på mig mer framöver. Jag är ju trots allt, en utav de personer som ÄLSKAR att träna, men som har svårt att få tummen ur. 

Men som sagt: tips tips LÄS boken ”Fördel ADHD – var på skalan ligger du?” utav Anders Hansen. Den har faktiskt förändrat min syn på mig själv, min historia och min framtid. Ni hittar den här.

 

Färdig walk-in-closet och problem med hantverkare

ÄNTLIGEN HEMMA! Gud vad härligt det känns. Jag har saknat huset så så sååå mycket.

Jag vet inte om jag har visat bilder på vår måttbeställda stenskiva inne i min lilla walk in? Här har ni den i alla fall! I en sån där perfekt beige/grå färg som går ton i ton med väggkulören! Jag älskar den så mycket att det seriöst gör ONT i mig varje gång jag passerar den. Jag smeker den alltid med handflatan och ler för mig själv när jag passerar den påväg in eller ut ifrån badrummet och sovrummet. Mmmmm, harmoni!


Ny stenskiva som heter ”Jura Kalksten” ifrån Svenskastengruppen.

För att få exakt rätt kulör och struktur på skivan så beställde hem prover, och försökte oss på att måtta själva… Men såhär i efterhand skulle vi nog bara ha låtit leverantören (som heter Svenska Stengruppen) komma hit och måtta allt på plats. För just den här ytan visade sig vara lite krånglig att mäta.


För vid renoveringen av vår walk in (läs det här inlägget för massor av för och efterbilder klick!) så ställdes vi inför lite problem då. De tidigare ägarna själva hade gjort en hemgjord lösning av olika hyllplan härinne… Där tyvärr är inte ETT ENDA mått var rakt. Så först tänkte vi riva alltihopa men det hade blivit för kostsamt när det i grund och botten bara handlade om lite sneda vinklar på 3 små hyllplan…


Innan renoveringen var det bara två hål här utan hyllplan. Samt att garderoben som stenskivan ligger på också är ny.

Såhär ser hyllplanen ut idag, och man ser ju inte med ögat att dom är någon millimeter sneda hit och dit, bara med måttstocken 🙂 Däremot SKÄR DET i mitt hjärta att hyllplanen inte är likadant byggda från grunden? Jag mår typ dåligt över att publicera den här bilden enbart på grund utav det haha. Men är det bara jag som tänker på det så är det väl skitsamma haha.


Vas Hemtex | Spegel H&M Home | Ljus Von Norten | Skål Georg Jensen | Serum Estée Lauder

Det är alltså inte våra snickare som har gjort ”stommen” för hyllorna, alltså hålen i vägen. Däremot så är det dom som har satt upp själva hyllplanen då det bara var två stora hål tidigare. Och det är dom som har dragit elkabeln mindre stilfullt och satt dit det vita eluttage (scrolla upp två bilder så ser ni).

Eluttaget vill jag byta illa kvickt (till ett svart som resten utav huset) och jag irriterar mig på elkabeln regelbundet… Om ni renoverar hemma så se till att vara på plats minst varannan dag så att smådetaljer likt detta inte blir fel. Obs, det var helt mitt fel då jag inte sa till om det innan, då jag trodde att mitt sätt var det enda sättet. Men sådant ska man alltså inte ta för givet. Var övertydlig med alla detaljer i en renovering hehe!!

INNAN RENOVERING

UNDER RENOVERING

FÄRDIGT! Hur fint?!


Ljuslyktor ifrån ByOn

Men alltså SER NI HUR VACKER KALKSTENSSKIVAN ÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Jag finner inga ord. I mitt tycke så är just kalksten ifrån Sverige ett väldigt prisvärt alternativ när man kollar på olika typer utav bänkskivor. Vilket jag såklart tycker är toppen, då jag tröttnade på tex marmor för flera år sedan. Just den här kalkstenen funkar ju lika bra ovanpå en möbel såhär, som i ett kök, ett hallgolv eller i ett helt badrum. Så tips tips om ni går i tankarna att renovera hemma.

VILKEN FÄRG PÅ KALKSTENEN VALDE VI? 
Kulören på vår stenskiva heter ”Kalksten Jura Grey”, men den går som sagt mer åt det beiga hållet. Därav man måste ta hem prover och testa, alternativt kika i butik. Stenarna kan ju ha olika struktur OCH färger!!! Så vill ni se de olika stenarna jag velade emellan så klicka här! 


Känslan i rummet är såå mycket lyxigare med en stenskiva.

Min tanke var att alla hyllplanen också skulle vara i den här kalkstenen (drömmer fortfarande om det) men om inte jag och P hade varit så FÖRBANNAT hetsiga med att få klart bygget så hade det gått. Hahaha alltså så typiskt oss bara för att vi ville få upp något ”så länge”.

Tyvärr blir det mycket svårare att byta ut de befintliga hyllorna nu då dem är inmålade och fogade. Så då skulle vi behöva riva upp, spackla om, måla om OCH dra om elen samtidigt. Dvs världens projekt som jag verkligen inte pallar med.


SÅ LÄR ER utav våra misstag barn! Ta det luuugnt i en renovering och hetsa inte fram ett resultat. Låt det få växa fram. Samt, måtta skivorna själv om alla vinklar är raka (om du tex ska lägga en stenskiva ovanpå din Billy Bokhylla så är det plättlätt). Men är vinklarna sneda så ta hjälp med att måtta + monteringen av skivan. Oavsett så är det alltid snyggast att foga in den ändå så att det inte blir en springa mellan skivan och väggen.

Lärdom nummer två: kalksten är det finaste som finns och jag vill ha det prick överallt nu!

 

Vi hörs hemma i Sverige igen

Gänget!! Nu äter jag & P en sista lunch innan det är dags att hoppa på det första utav 3 flyg… Först 2 inrikes och sen ett långflyg. Så jag kommer inte ha internet på ganska många timmar, och det här på hotellet är rätt dåligt.

Men HAKUNA MATATA (som alla säger här). Det är ju inga bekymmer, jag har massor utav material ifrån den här semestern (och inväntar ännu mer ifrån Fredrik som fotade), så det kommer upp när jag kommer hem.


Nu ska jag njuta av min beefwrap med teriyaki (som är den godaste av alla de godaste wrapsen jag har ätit). Jag är ett riktigt Wrap-fan så lyckan när kvalitén är 10/10!!


De sista dagarna här för mig och P har varit så lugna och härliga. Men nu längtar jag hem till en vardag av fylld av roligt jobb och äventyr.

Puss puss gänget, vi hörs när jag befinner mig på svensk mark igen<3

 

Drömlägga för två

Hallå se hit! En vän säljer sin superfina lägenhet på Östermalm. Tänkte först tipsa om den på story, men kände att INGEN eventuell köpare får missa den här chansen. Så jag skriver om den här också!

Oerhört vacker fiskbensparkett med ett fantastiskt avslut mot väggen tycker jag. 3 meter i takhöjd med fönsterpartier där originaldekorationer fortfarande finns kvar. Fina elementskydd och plats för stor loungegrupp och/eller matbord för 10 personer om man vill det (vanligtvis står det 6 stolar här istället för 4 vid samma bord, så stolarna på bild är extra breda).

Våning 3 utav 5, med obelånad förening och låg avgift på ca 1700kr. Med fönster i både öst och västläge (vår lägenhet hade bara fönster i ett väderstreck vilket gjorde hela känslan väldigt mörk, trivdes inte alls med det…). Plus ett fantastiskt vackert hus med innergård, belägen på favoritadressen Engelbrektsgatan på Östermalm.

Badrum och kök är splitternya, och hela lägenheten är nyligen ommålad både över väggar och tak.

Dessutom finns det gott om förvaring i alla rum, och helt ärligt känns den här lägenheten mycket luftigare och större än 54kvm. Jag kan fortfarande inte fatta att den inte är runt 70vm. För den känns som det haha.

Förutom dessa bilder så har den ett superhärligt sovrum mot innergården, men mitt internet är för segt så jag får inte upp annonsen igen haha. Ni får helt enkelt kolla på Hemnet också (klicka här för att komma till annonsen).

Såklart har den en balkong mot innergården också med 8 sittplatser om man så vill (du skulle kunna ställa in en större modulsoffa också).

Som sagt! Denna pärlan kommer gå åt snabbt, håll i trosan osv!!! Så skynda er att signa upp på visning hääär.

 

Min kille svarar på era frågor

I och med Alla Hjärtans Dag så passade jag på att styra upp en frågestund med min kille på IG stories. Och svaren på några utav de frågorna kommer här. Wie så spännande! Nu kör vi:

Vad var det första du föll för med Ellinor? Både utseendemässigt och personlighetsmässigt?
Svar: Hennes längd absolut, och hennes energi!

Vad var dina tankar om Ellinor efter första gången ni hade setts?
Svar: Svårflirtad…

Vad jobbar du med? Och hur tog du dig dit? 
Svar: Jag driver ett bolag som säljer avtalsmallar, för drift och förvaltning utav fastigheter. Jag har läst ekonomi, juridik och fastighetsförvaltning. Efter plugget så fick jag först ett konsultuppdrag på samma bolag, som sedan resulterade i en tillsvidaretjänst. Jag är nu inne på mitt 6e år, och driver vid sidan av ett företag som gör skräddarsydda arbetskläder till hotell och restaurang.

Hur är det att leva ihop med Ellinor?
Svar: Inte en enda lugn stund haha.

Hur ser du på Ellinors jobb? Och hennes prestationsångest? 
Svar: Det som är bra är ju att det är väldigt flexibelt, och det dåliga är att det är sjuukt tidskrävande och att hon aldrig är ledig… Angående hennes prestationsångest så tycker jag att hon kan vara för överanalyzerande, och aldrig nöjd. Vilket ibland kan göra att hon överarbetar saker. Så jag tycker att hon ska vara nöjd med det hon gör, och sätta punkt tidigare.

Vad är det bästa med Ellinor? Respektive det mest utmanande?
Svar: Det bästa är att hon sprider energi, och det mest utmanade är hennes humörsvängningar haha.

Vad prioriterar du mest när det kommer till inköp i hemmet? 
Svar: Teknik och tekniska lösningar, för det är mitt största intresse! Och resulterar oftast i ett bättre driftnetto.

Vad tycker du om all er inredning hemma? Hur mycket har du fått vara med och bestämma? Skulle du ha gjort något annorlunda?
Svar: Jag tycker att den är fin, och jag får absolut vara med och tycka till. Och jag hade faktiskt inte gjort något annorlunda… Förutom att sätta upp en trofé eller två någonstans.

Hur känner du för att vara ”en del” utav Ellinors jobb och hennes sociala medier? 
Svar: Jag upplever inte att jag är en så stor del utav det. Utan jag tycke att det är på en bra nivå.

Pikar Ellinor dig om ett frieri?
Svar: Nej det tycker jag nog inte, hon pratar ibland om frieri och giftermål i stort, men jag ser det inte som en pik haha.

Hur tror du att erat liv ser ut om 10år?
Svar: Om 10år är jag 41, och då hoppas jag att vi bor i ett hus vid vattnet tillsammans med våra två barn och Bruno, och att jag har ett jobb jag trivs med.

Vad tycker du har varit det lättaste med ert förhållande genom tiderna? vs det svåraste? 
Svar: Det lättaste har varit att lära känna varandra på en djupare nivå…

Vilket mat påminner dig om Ellinor? Och vilken är din bästa maträtt?
Svar: Spagetti och köttfärsås. För att hon ville alltid äta det förut haha. Raclette, det är det alltid!

Varför älskar du just Ellinor? 
Svar: För att hon är rolig, omtänksam och för att hon har visat mig riktig kärlek.

Tog det lång tid innan ni kom in i varandras liv? Boende/vänner/familj/ekonomiskt etc? 
Svar: Nej, allt gick väldigt fort på bådas initiativ. Det fick bära eller brista, vi ville båda så fort som möjligt se ifall den andra var rätt eller inte. Och allt gick vägen, och blev väldigt naturligt och snabbt en vardag.

Finns det något som du och Ellinor tycker olika kring? Utveckla! 
Svar: Prioriteringar i hemmet, vad som ska förbättras eller byggas härnäst. Tex vill hon byta kakel i köket och jag vill installera AC 🙂

Kommentar ifrån Ellinor: sådär! Det här var alla hans svar. Jag tycker att han gjorde ett bra jobb <3 Med tanke på hur smånervös jag såg att han var för att svara på frågor offentligt såhär hehe (även fast han aldrig skulle erkänna det). Hoppas ni är lika nöjda med hans svar som jag är! PUSS

 

Att ta sig igenom en enorm sorg, tillsammans.

Herregud vad vi har krigat sedan vi träffades. Ibland har det känts som att det aldrig har tagit slut. Det första halvåret som par tvingades P gå igenom att se sin pappa tyna bort. Och samma år höll vi stenhårt i varandras händer när säckpiporna spelade för honom i kyrkan.

Ingen vet hur man ska hantera en sån situation. Speciellt inte när man lever ihop med någon man precis har träffat. Varken han eller jag visste. Och ingen vi kände kunde ge oss tips och råd. Så som det annars brukar vara i början av en relation…

… Att man är ett nyförälskat kärlekspar, som bollar varandras svagheter med sina vänner över ett glas vin. För samma dag som cancerbeskedet kom, så slutade vi att fokusera på oss två. Det var helt irrelevant i stunden. Min viktigaste uppgift blev att ställa upp för honom. Få honom att glömma bort, men också minnas. Vi blev varandras bästavänner tidigt, för vi hade inget annat val. Och vi växte ihop och blev ett.

Där och då blossade så mycket känslor upp inom mig. Känslor jag hade tryckt undan i egentligen hela mitt liv. Relationen till min egen pappa. Jag tvingades bli påmind, även fast jag inte ville. Och vi tog upp kontakten igen. Jag hoppade så innerligt att det skulle vara annorlunda den här gången, men det blev det inte… För ganska snabbt blev jag besviken på nytt, och plötsligt var min pappa också försvunnen ur våra liv.

Jag kommer aldrig någonsin att glömma ett av de sista besöken på sjukhuset hos min svärfar. Då när alla visste att tiden var knapp. För mig hade han ju blivit den enda manliga förebilden jag någonsin haft. När han vinkade fram mig bredvid sin sjukhussäng, tog han min hand, pussade på den och sa att jag inte skulle se tillbaka på mitt liv som en dotter utan en pappa… För jag hade ju fått en, även om det bara var för ett år. Jag hade ju fått uppleva vår tid ihop… Och med honom som pappa. Jag nickade och grät.

Samtidigt som jag stod i bakgrunden och försökte vara en stöttepelare för P, så kände jag dåligt samvete över sorgen jag själv kände. För den var så stark. Jag hade ju äntligen fått den där pappan jag alltid drömt om. Som kramade mig länge länge, alltid pussade mig på pannan och brydde sig om mina framtidsplaner… Och plötsligt togs han också ifrån mig. Det kändes så orättvist. Tanken på att ingen av mig eller P skulle ha en pappa som grät av stolthet på vårat bröllop fick mig att gå sönder inombords… Vi var inte värda det.

Men P förstod mig och mina känslor, det har han alltid gjort. Även om vi har sörjt olika mycket, och på olika sätt, så listade vi snabbt ut hur den andra ville ha det. Hur man på bästa sätt skulle ställa upp för den andra, utan att man behövde be varandra om hjälp.

Och jag vet att han hade varit stolt, min svärfar. Och pappan till mannen i mitt liv. Han hade berömt oss för hur vi har tagit hand om varandra sen dess. Och hur vi har förvaltat våra företag och uppnått vår gemensamma dröm, huset.

När jag tänker på P börjar jag nästan alltid gråta. Det gör ont fysiskt i hela min kropp av kärlek. Jag älskar honom för allt han är, och inte är. För allt han gör, och inte gör. För allt han säger, och inte säger.

Han är den enda trygga punkten jag någonsin har haft, och såhär i efterhand, snart 4år senare, så ryser jag över hela armarna utav tanken på allt vi har hunnit med. Han är min bästa bästa vän, och oavsett vad framtiden spår, så hoppas jag så innerligt att han förblir det för resten utav mitt liv.