Misslyckanden, jobb och erkännande

Hej kompisar! Fan vad jag saknar er. Idag är första gången jag öppnar upp bloggen på en månad utan att ha hjärtat i halsgropen. Egentligen borde jag ha det pga två deadlines imorgon, men vanligtvis slutar jag som tidigast 22. Ikväll slutade jag 20. Jag tror att alla digitala mediabyråer har mer än någonsin att göra just nu, det känns så, så det är inte bara vi.

I förra veckan jobbade jag 85 timmar. Veckan innan det 70. Veckan innan det 60. Jag säger inte det för att skryta, för det är inte coolt att jobba mycket. Utan bara för att få förståelse kring varför jag har varit off. Alla dem timmarna var på 1 jobb. Jag har ju egentligen ett till.

Även om det finns fler timmar på dygnet så räcker inte energin. Det är omöjligt att brinna för så många saker samtidigt. Igår skulle jag ha hoppat på ytterligare ett projkekt i jobbet, mitt största hittills. Kanske förestagets största. Men jag tackade snällt nej.

Det känns fortfarande vemodigt. Jag är född i att vilja vara bäst och prestera på topp. Men ju fler timmar jag har jobbat de senaste två månaderna, desto mer inser jag att prio 1 i livet är ens privatliv. Mina vänner, familj. Jag har inte funnits där för någon trots allt som har hänt det senaste. Att jobba många timmar är egentligen inte det jobbiga, utan det jobbiga är att inte vara närvarande för dem som behöver mig.

Och att inte kunna vara närvarande för dem jag vill. Som tillexempel er. Eller min privata mail, eller DM på Instagram. Det är hundratals och åter hundratals av mail med era frågor, roliga inbjudningar, viktiga events, möten, samarbetspartners, ja alla möjliga. Som alltid har varit min passion att svara på. Mitt jobb att svara på.

Snart går vi in på semestertider (juni!) och förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig. Snart flyttar vi och jag har varit så himla frånvarande, så jag hoppas att det kan bli ändring på det också. Jag saknar att umgås med min man. Men snaaart snart snart. Körkort behöver jag ju ha också så jag kan ta mig in till stan haha!

Åh. Bara jag börjar skriva av mig här så vänder min energi. Jag finner ro i själen. Det är så viktigt för mig att få skriva av mig till er. Det var ju därför jag startade den här dagboken online från första början. Tack som fan för att ni fattar att livet är fyllt av större och mindre vågor. Även mitt.

6 kommentarer

  1. Du är så duktig på att. uttrycka dig i text Ellinor! Försök att inte stressa för mycket med jobbet och glöm inte att din egen hälsa alltid ska gå först, även om det ibland kan vara svårt att tänka så när man vill prestera och vara duktig <3

  2. Ja oss vill du inte vara utan.Keep up the good work!
    En sak till,överväg på allvar ifall du skall slutföra ADHDutredning.Det är inte bra att bli klassad som ADHDsjuk vid tex körkortsinnehav.Många ångrar sig bittert att de genomgick en utredning och sedan fick en diagnos.En del begär att få diagnosen friskförklarad men det finns inte utarbetade rutiner för sånt.En gång sjukförklarad nästan alltid sjukförklarad.Tänk igenom ditt val noga.

    1. Jag känner många (inklusive mig själv) som har en ADHD- eller ADD-diagnos som inte behövde göra något speciellt vid körkortstagningen. Varför sprida massa negativ och felaktig information? Att ha en diagnos är inte något negativt. Surprise surprise – men alla med ADHD hade ADHD även INNAN de fick en diagnos. Men med en diagnos kan man få hjälp med sina problem som man inte kan få utan en diagnos. Sluta skrämma upp folk i onödan.

      1. Jag anser att ADHD är en ren hittepådiagnos som vetenskapen tar till när ungdomar oförklarligt mår dåligt.Jag har hört alltför många säga att de älskar sin diagnos för då kan omgivningen inte ställa krav.Man vill inte bli friskförklarad.En missbrukare spelade sjuk för att få gratis amfetamin så jo,det är en diagnos för hopplösa latmaskar.Det är ett problem i yrkeslivet,många dörrar stängs för sk.sjuka.

        https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/foraldrar-angrar-sina-barns-diagnoser

  3. Jag vill bara säga att du är otroligt inspererande och tycker du ska göra det som känns bästa för hjärnan och kroppen! Tror de flesta som läser din blogg och har gjort det i några år förstår dig och stöttar dig oavsett. Men det sagt så tror jag vi läsare klarar oss, även fast vi givetvis älskar att läsa din blogg 💙 Ta hand om dig!

  4. Fattar till 100% att livet är fyllt av stora och små vågor. Precis som du har jag alltid strävat efter att vara bäst och prestera på topp! Vilket många gånger kan vara en av våra bästa egenskaper, men ibland även vår värsta!

    Älskar egentligen att jobba, brinner för att utvecklas och nå nya mål. Men som du insåg jag att det viktigaste i livet är inte jobbet, utan ens nära och kära. Tyvärr insåg jag detta alldeles försent, efter att ha jobbat +220/månaden, prioriterat bort det viktiga i livet och därefter åkte på stress, ångest och en depression. Önskar att jag hade bromsat i tid när de första varningssignalerna kom.

    Var försiktig bara, vet hur lätt det är att man tappar fokuset på det viktiga och bara kör på trots att man vet att det egentligen inte är hälsosamt… Kram ♡

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *