5 saker människor måste sluta säga till mig

Hej kompisar! Idag tänkte jag dela med mig av ett lite speciellt inlägg haha. Jag möts nämligen ganska ofta utav dessa frågorna (som jag börjar känna mig så matt av). Och jag tänkte att om jag skriver ut dem här kanske jag räddar någon ifrån att säga dem framöver. Jag blir inte arg eller ledsen när sakerna tas upp, utan det är bara tröttsamt att mötas av fördomar. Sedan beror det såklart på tonen när man ställer frågan eller om jag är nära vän med den som frågar. Men det vet jag att ni förstår<3 

”Gud vad vuxet att köpa hus i din ålder, hur känns det? Kändes det inte lite tidigt?”
Svar: Denna frågan blir jag så paff över varje gång jag får den. Jag vet inte hur det känns att inte vilja bo i hus? Eller att vara rädd för att flytta ut till hus? Det har varit självklart för mig. Visst hände det några år tidigare än vad jag hade tänkt, men det kändes rätt och då fick det bli så. Ångrar vi oss så flyttar vi in till stan igen, det är inget misslyckande som folk verkar tro? Det har inte varit en stor grej för mig att flytta till hus, men hade det varit det och känts för övermäktigt hade det såklart inte hänt. Däremot är det en ASSTOR grej för mig att förlova sig eller köpa hund tillsammans. Människor måste acceptera att vi alla är olika, har gått igenom olika, vill olika. För hur märkligt hade det inte varit om jag sa ”känns det inte lite gammalt att bo kvar i lägenhet i din ålder?” till någon haha… Nu tycker jag visserligen inte det och alla får göra som dem vill.

”Vad jobbar din kille med egentligen? Ahaaa fastigheter, då förstår jag hur ni kunde flytta ut till ert hus”
Svar: Min kille och jag betalar more or less 50/50 av allt vi gör, utom enstaka middagar som han bjuder på<3 Jag förstår inte varför människor tar för givet att min kille betalar allt? Huset är 40% mitt och 60% hans. Jag är 22år och är superstolt över det såklart. Det hade varit så mycket finare om någon kunde säga ”Bra jobbat Ellinor! Fan vad kul för er!”. Det gör såklart de närmsta men dem skulle aldrig säga en sån här sak heller. Det är alltid människor jag inte känner som råkar kasta ur sig detta. Jag tror inte dem menar illa, men det har blivit tröttsamt att höra. Och om det hade varit så att min kille betalade allt så hade det ju inte varit något fel i det?

”Åå när är det er tur då? Hur mycket längtar du inte efter ringen?”
Svar: Jag är inte redo för att gifta mig och vill inte göra det på ett par år. Hör och häpna! Jag tycker det är ASKUL att våra kompisar gifter sig för då kan jag vara med i hela deras process och själv ta reda på vad jag vill. Just nu lutar det åt ett liiiitet bröllop med påkostad mat och upplevelse. Men det lär ju ändras 100 gånger om. I förra veckan tänkte jag att ett midsommartema skulle vara kul hahaha. Jag ÄLSKAR bröllop och allt runt det, men jag är inte redo för att ta det steget ännu.

”Du måste ju vara så himla lycklig som har ALLT?”
Svar: Det känns som att jag hela tiden berättar för folk hur tacksam och lycklig jag är, för jag är verkligen det. Jag vet hur det är att ha noll, leva på bidrag och inte kunna få ett jobb eller leva det livet man drömmer om. Jag är lycklig varenda dag för min situation och livet jag lever. Men sedan kan man vara ledsen för andra saker. Relationer tar mer plats energimässigt än alla prylar i världen. Synen på sig själv också. Människor är mer än sina materiella saker. Vad ska man svara på detta ”eeee eee joo jag är lycklig men eee jo äsch ja klart jag är glad”.

”Du är så ung! När jag var i din ålder stod jag på bardiskarna och dansade tills klubbarna stängde.”
Svar: Jaha… Detta säger folk i välmening egentligen tror jag, men det känns så himla stöddigt att säga så? Som att jag egentligen borde syssla med det istället, jag som är så liten, åå söta lilla plutte tjejen, vad gör jag här när jag borde stå på bardiskar… Såhär är det: hade jag velat det så hade jag gjort det. Men nu står jag här och känner inte alls något sug. Det kanske kommer framöver och då får jag göra det då istället. Ibland vill jag bara svara något drygt när någon säger såhär till mig men äsch, vad vinner man på det?

6 kommentarer

  1. Vet inte hur mycket du vill berätta eller har berättat, är en relativt ny läsare. Just den här meningen fastnade ”Jag vet hur det är att ha noll, leva på bidrag och inte kunna få ett jobb eller leva det livet man drömmer om.” Kan du inte berätta om det? Väldigt inspirerande när en känner igen sig i samma situation och bara vill kriga/kämpa sig fram till ett bättre liv, sluta stampa och bli den bästa versionen av sig själv

    1. Ellinor Löfgren

      Hej! Jag kan helt ärligt inte dela med mig av hur jag har växt upp. Av den ena anledningen att det inte bara är min historia utan även människor i min närhets. Hade det varit ett avslutat kapitel är det en femma men det är det inte. Så tyvärr inte. MEN!! Oavsett så kan du vända ALLT dåligt du sitter i nu. Rita upp en plan. Vad vill du göra egentligen? Vad vill du spara pengar till? Hur ska du kunna spara in de pengarna? Behöver du ett ytt jobb isf mm. Rita upp hur du vill vara som person. Är du den personen idag? Vad behöver du annars jobba på? Rita upp vad som slukar energi. sen TAR DU BORT DE. Radera de relationerna mm. Jag har kommit ifrån en hyresrätt i lilla Gnesta utan startkapital från mina föräldrar och har klarat mig jättebra genom bara ren och skär vilja. Hitta vad som motiverar dig också! Är det vad du INTE får om du inte tar tag i saker (det har varit min motivation, att jag vill kunna göra vissa resor med mina barn, att mina barn ska få möjligheten idrotta och ha en trygg uppväxt mm). Eller kanske att du blir motiverad av att tänka på MÅLET. Vi alla är olika men HEJA DIG!!!!!!!!!!!!<33333333 jag tror stenhårt på dig.

  2. Omg a) vafan är det för konstigt att bo i hus för när man är ”ung”??? Det är ett hus inte som om ni gått i pension?? Snarare svinballt att ni har jobbat så hårt att ni har råd att köpa ett helt stort fint hus åt er själva! Sjukaste jag hört att folk ens tänker så hahahha… b) fattar bardisk grejen iom att vi är lika gamla och jag både slutat dricka och röka (samt gå ut) sen jag va 19 för jag ville de inte mera helt enkelt. Sen dess har jag gått från att halvt hoppat av/gått ut med ofullständiga gymnasiebetyg och noll egna pengar på kontot, helt vilsen och inte vetat vad jag vill, till att jobba på ett jobb jag trivs på såååå bra, träna och leva hälsosamt, plugga juridik på king’s och sparat ihop rätt bra med pengar så jag kan köpa hus inom några år. Sååååå ja, får rätt ofta frågor om att jag inte håller på med de andra i vår ålder gör, folk antar väl att jag är tråkig osv men halllååååå lever mitt bästa liv just nu!

  3. Herregud vad folk kan lägga sig i onödiga saker. I juli fick jag nycklarna till mitt egna radhus. 21 år gammal och jag har fått höra hur mycket dumt som helst från folk ang ”husköpet”. Heja dig och heja oss som vågar prova!!

  4. Förstår lite hur du känner. Är nyss fyllda 25 ( inte ens så ungt) har en son på snart 8 månader och köpte hus förra sommaren. Och folk tycker jag är tidigt ute med allt. De jag brukade hänga med står fortfarande kvar på bardisken och varken förstår eller kan acceptera att jag ville ha det så. Himla tråkigt att andra personer tycker att bara för att en annan inte vill leva det livet de lever så är det fel.

  5. Christina

    Så typiskt att folk ska ha åsikter för att man inte följer normen, tråkigt när det är så, tycker jag. Jag uppmuntrar till att alla ska göra så som de själva vill och önskar och det oavsett ålder och var i livet som man är. Jag tillhör förmodligen en av dina äldre läsare (är strax över 40) och får ofta frågor om när vi ska skaffa barn/varför vi inte fått barn än (svaret är att jag/vi inte är intresserade av att ha barn) och när vi ska köpa hus (vi gillar lägenhet helt enkelt). Man får stå på sig och jag brukar tänka att det är trist att de som har synpunkter inte är särskilt vidsynta. Ha en fin dag!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *